Filtrera
Heidi Caillard föddes 1932 i Basel, Schweiz. Från 1949 till 1954 studerade hon konst vid Konst- och hantverkshögskolan i Basel, och 1962 fortsatte hon vid keramikskolan i Lausanne.
1968 bosatte hon sig i Blauzac, en liten by nära Uzès, där hon öppnade en keramikverkstad och showroom mitt i byn. En av hennes kunder, Daniel Caillard – en soldat stationerad vid flygbasen Garon nära Nîmes – blev senare hennes make.
1971 föddes deras första barn, Adrien. Samma år köpte paret ett helt förfallet bondgårdshus i Lussan – ett hus som en gång hade tillhört författaren André Gides förfäder. De ägnade tio år åt att renovera det, och redan 1974, mitt i arbetet, flyttade de både verkstaden och butiken dit.
1994 tog Adrien Caillard över verksamheten – initialt för att avlasta Heidi, men driven av sin passion för hantverket blev han gradvis fullt engagerad. Han lärde sig snabbt allt som fanns att lära sig och förvärvade den nödvändiga expertisen. Han optimerade förpackningen och strukturerade hela produktionsprocessen, utan att någonsin kompromissa med de manuella tekniker som ligger till grund för varje enskilt möbel. Förbättringarna öppnade dörren för professionella kunder, och med deltagande på den internationella heminredningsmässan i Paris – Maison et Objet – och ett flertal pressrecensioner uppnådde den lilla verkstaden gradvis internationellt erkännande.
År 2000 byggdes ytterligare en verkstad i samma arkitektoniska stil som den ursprungliga mas. En imponerande träkonstruktion designad av Daniel Sechet (atbc.fr) lade till 200 kvadratmeter fri, pelarfri arbetsyta.
Idag upprätthåller ett engagerat team den kvalitet och anda som Heidi grundade. Heidi själv, trots sin ålder, ritar fortfarande då och då nya verk.
År 2011 inledde Adrien ett nytt kapitel: Adriens husvagn – en sammanfattning av den expertis och kärlek till hantverket han byggt upp under årtionden.
Hans mest berömda skapelse är utan tvekan pärlhönan – för många idag är den helt enkelt ”lussansk pärlhöna”. Fågeln tog form i Heidis fantasi redan under hennes skoltid, och den levande fågeln fanns redan i trädgården. Idén om en stiliserad, uttrycksfull skulptur fanns naturligtvis i hennes tankar från början – men vägen till den slutliga formen krävde långa dagar av skissande, byggande och nedbrytande, om och om igen, tills proportionerna var exakt rätt.
